Fredagstipset!

Det är inget snack om saken. "De 400 slagen" är en av världens bästa filmer genom tiderna. Den är det trots alla dessa år som har passerat. Det kan bero på att den berättar en historia på ett fascinerande sätt, att intrigen berör och att hantverket är förträffligt trots den tidens begränsade tekniska möjligheter. Jag skulle nästan vilja påstå: "Om du inte har en bra historia att berätta - låt då bli att göra film".

Här har vi onekligen en bra historia. Huvudpersonen är både underdog och outsider. Vi är inte bortskämda med bra filmer där huvudpersonen är både och. Här är huvudpersonen en liten kille som vantrivs både hemma och i skolan. Han vet att om han hittar på bus och hans pappa får reda på det - ja, då får han stryk. Och ändå hittar han på bus. Han är underdog därför att han saknar makt och han är outsider därför att han inte "platsar" - han känner sig utanför. Om man vill spetsa till det en aning, så skulle man kunna tro att filmen var ett beställningsverk från BRIS.

Den här filmen är odödlig. Den är det bl.a. av den anledningen att den är en av de mest stilbildande filmerna någonsin. Det är framför allt svårt att tänka sig den s.k. franska nya vågen utan den. (Inte behöver jag väl påpeka att filmen går att hyra på biblioteket?)

Den är slutligen en odödlig klassiker p.g.a slutscenen. Enligt min ringa mening är den en av alla tiders bästa slutscener. Och musiken! Efter 1 minut och 20 sekunder in på klippet nedan kan du höra filmens ledmotiv. Oemotståndligt vackert.

Men historien om huvudpersonen Antoine Doinel tog inte slut där. Hur det gick sedan kan du läsa om här. / TO