Veckans kluring

Här har det blivit kaos. Författarnamn och boktitlar har blandats ihop i en enda röra. Hjälp oss att bringa ordning! Det gäller sex olika författare och sex olika böcker.

är Jorge Över år och Jane in Luis Tillsammans Ernest i fördom Lagerlöf Biblioteket av Anna García bland Kejsarn Hundra av Gabriel Stolthet man Portugallien ensam Hemingway Selma Babel ensamhet Borges mindre Gavalda floden Austen träden Márquez

Rätt svar i morgon. / Thomas Olofsson

Filmnyheter

I vår katalog kan du reservera titlarna. / Linda

Fredagstipset!

Det sägs att man i en blogg får vara personlig men inte bör vara privat. I så fall går jag kanske över gränsen här och blir onödigt självutlämnande. Jag tar risken.

Det finns böcker som inte lämnar några särskilda spår. De känns som snabbmat - lätt fånget, lätt förgånget. Sedan finns det böcker som man aldrig glömmer. Bland dem finns det böcker man återvänder till om och om igen, kanske genom hela livet. En sådan bok som faktiskt, tror jag (Det är ju svårt att bevisa motsatsen), förändrade mitt liv är Sören Kierkegaards "Antingen - eller", utgiven under pseudonymen Victor Eremita. (Denna andra upplaga, som n.b. är ett urval, kom i W&Wserien 1967.)

Jag var tonåring, gick i gymnasiet och var nyfiken på filosofi. På något sätt (som jag nu har glömt) fick jag vetskap om den här boken. Jag tänkte ungefär "OK, jag ger den en chans". Sedan var jag fast.

Denna bok var som en uppenbarelse. Kunde man skriva så?!? Oj! En ny värld öppnade sig. Jag kände igen mig i så mycket! Jag var - som många andra tonåringar - lite blasé, jag kände leda, jag blev lätt uttråkad. Utanförskap, Weltschmertz, Sturm und Drang, olycklig kärlek och det tjeckerna kallar litost - allt hade jag upplevt. Och jag hade - som många andra tonåringar - svar på alla världens problem. Nu vill jag snarare instämma med Bob Dylan i "I was so much older then, I'm younger than that now" (Ur "My back pages").

Denna bok är en grundbult inom existentialismen. Det är, vill jag påstå, nära omöjligt att tänka sig existentialismen utan Kierkegaard. Samtidigt tror jag att han, om han hade levt nu, skulle tycka att existentialismen blev en förenklad och trivial variant av vad han egentligen menade. Och enligt min mening är Kierkegaard Nordens störste filosof genom tiderna.

Denna bok behandlar två förhållningssätt, två sätt att leva. Å ena sidan estetikern, å andra sidan etikern. För att åskådliggöra detta levererar jag nu några citat.

Först ut är estetikern:

"Vad är en diktare? En olycklig människa, som gömmer kval i djupet av sitt hjärta, men vars läppar har formats så, att det låter som skön musik, när han suckar och skriker." (s. 7)

"Människorna är orimliga i sina krav. De utnyttjar aldrig den frihet de har, men fordrar den de icke har. De äger tankefrihet, de fordrar yttrandefrihet." (s. 8)

"Mitt tungsinne är den trognaste älskarinna jag haft, är det då så underligt att jag besvarar hennes kärlek." (s. 9)

"Av allt löjligt i denna värld förefaller mig ingenting löjligare än att ha bråttom (...) Vad uträttar de egentligen, dessa hastverkare? Går det inte dem som det gick den där husfrun, som när elden var lös i huset i rena förvirringen tog sig för att rädda eldgaffeln?" (s. 13)

"Andra må klaga över att tiden är ond, jag klagar över att den är småskuren, ty den saknar lidelse. Människornas tankar är tunna och sköra som knypplade spetsar (...) (s. 16)

"Jag har förlorat alla illusioner." (s. 31)

"Min sorg är min riddarborg, ett örnrede på bergstopparna högt uppe bland molnen. Ingen kan storma den." (s. 32f)

"(...) alla människor är tråkiga. (...) tråkigheten är roten och upphovet till allt ont." (s. 34)

"(...) de allra beskäftigaste arbetsmyrorna, de i sitt idoga brummande allra vimsigaste insekterna, är de som är allra tråkigast." (s. 40)

Och nu går ordet till etikern:

"(...) likgiltigheten och icke det estetiska är det onda (...) (s. 58)

"(...) det stora är inte att vara det ena eller det andra, utan att vara sig själv. Och det förmår varenda människa som vill det." (s. 59)

"(...) tungsint blir en människa endast genom eget förvållande." (s. 65)

"Det etiska är det varigenom en människa bliver det hon bliver. Härmed påstås ingalunda att den människa som lever estetiskt icke skulle utveckla sig." (s. 82)

"Den som etiskt har valt och funnit sig själv har bestämt sig själv i hela sin konkreta verklighet. Han äger sig själv som en individ (...)" (s. 84)

***

Till sist kan jag inte låta bli att citera ur F. J. Billeskov Jansens kommentar till boken:

"Estetikern (...) föraktar varje slag av förpliktande livsföring: arbete, äktenskap, vänskap. Det dagliga slitet såväl som det hederliga avancemanget är honom en styggelse." (s. 99)

"A håller sig undan från varje bindande beslut, han vill hålla alla möjligheter öppna; B däremot hävdar, att livet är val. I valets beslut blir människan sig själv (...) (s. 100)

"K's estetiker träder in i raden av Europas överkänsliga och desillusionerade litterära typer; han är en av de mest geniala figurerna i detta galleri." (s. 120)

/ Thomas Olofsson

Lösningen på Veckans kluring

Den enande länken är katter! I varje bok förekommer det mer eller mindre förmänskligade katter. I den första, Rufus av Doris Lessing, beskrivs katter som individer med mänskliga egenskaper. I bok numemr två, Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov, dyker en minst sagt otäck katt upp lite då och då - gående på bakbenen och med en mustasch. Den sista boken är Mästerkatten i stövlar av bröderna Grimm.

Man kan också dra den här slutsatsen som en av mina kollegor gjorde:

Katt - mästare - mästerkatt

Katter förekommer mycket i litteraturen ända sedan 1800-talet. I det senaste numret av Vi läser kan du läsa mer om författare och deras förhållande till katter.

/Linda

Veckans kluring

Idag presenterar jag textutdrag ur tre olika böcker. Något har de gemensamt, men vad? Och vilka böcker är det?

"Under tiden iakttog Butchkin den Magnifike oss och tänkte sina egna tankar. Hans personlighet var utslagsgivande för Rufus öde. Han är alltför stolt för att konkurrera med någon. Om han och jag just är inbegripna i ett förtroligt samtal högst upp i huset och Charles kommer in i rummet, hoppar han bara ner från sängen eller stolen och går ner till bottenvåningen. Det är inte bara det att vägrar att tolerera sådan konkurrens som han anser vara under hans värdighet. Han står helt enkelt inte ut med att någons tankar är fokuserade på någon annan än honom."


"Just då tätnade den tryckande luften framför honom och antog skepnaden av en genomskinlig herre med ytterst säreget utseende. På det lilla huvudet satt en jockeymössa och han bar en kort, åtsittande, schackrutig kavaj. Mannen var över två meter lång men smal över axlarna, otroligt mager och hade - lägg märke till detta - ett hånfullt ansiktsuttryck."


"Det var en gång en mjölnare som förutom sin kvarn hade tre söner, en åsna och en katt. Sönerna skötte kvarnen, åsnan bar säd och mjöl och katten skulle fånga råttor. När mjölnaren dog delade de tre sönerna på arvet. Den äldste brodern fick kvarnen, den näst äldste fick åsnan och den yngste fick katten. Det var allt som blev över till honom. Det var han inte nöjd med. Bedrövad sa han till sig själv:
- Jag har fått det allra sämsta arvet. Min äldste bror kan mala mjöl och min näst äldste kan rida på sin åsna, men vad ska jag ta mig till med katten? När jag har gjort ett par pälsvantar av skinnet är det roliga slut."

Rätt svar kommer imorgon. / Linda

Lite om faktoider

Det finns gott om s.k. faktoider. Det är kvasikunskap som egentligen är felaktig. Hemsidan "Faktoider" tar upp massor med sådana exempel. Vi är mest intresserade av sådana missuppfattningar, myter och försanthållna lögner inom litteratur, konst och film. Således finns det t.ex. ett antal vitt spridda felaktigheter om Sherlock Holmes - se här. / Thomas Olofsson

Fredagstipset!

I veckan har SVT visad en rad filmer med Isabelle Huppert som kommer att motta Lifetime achievement award av Stockholms filmfestival i november. Isabelle Huppert är en fransk skådespelerska som utmärkt sig i många starka och känsliga kvinnoporträtt. Mest känd är hon kanske för sin huvudroll i Pianisten (2001).

Isabelle Huppert har en enastående förmåga att förmedla känslor med mycket små medel. Ofta är det hennes isande blick som sätter karaktärsdragen, en annan gång ett plötsligt utbrott. Speciellt i dramakomedin Jag och min syster (2006), där Isabelle Huppert spelar en av systrarna, ligger nerverna utanpå kroppen och man märker snabbt att ett sammanbrott är på väg. Avundsjukan över hennes systers framgång ställer allt, hela hennes liv, på sin spets. Plötsligt har hennes tramsiga syster från landet en författarkarriär och livet rasar samman totalt. Isabelle Huppert tolkar sin roll fantastiskt.

Så har du missat filmerna med Isabelle Huppert har vi många av dem på biblioteket:

8 kvinnor

Ceremonin

Jag och min syster

Madame Bovary

Maktens rus

Pianisten

Systrarna Brontë

Vargens tid

White Material

Här hittar du titlarna i vår katalog. / Linda

Lösningen på Veckans kluring

Det rör sig om skådespelare i filmer som på något sätt handlar om våra sinnen.

1. "Beröringen" - känselsinnet (om vad beröring kan betyda)

2. "Babettes gästabud" - smaksinnet (om en stor fest)
3. "En kvinnas doft" - luktsinnet (om igenkännandet av parfymdofter)
4. "Frida" - synsinnet (om en målande konstnär)
5. "Amadeus" - hörselsinnet (om en icke obekant kompositör)
6. "Isadora" - balanssinnet (om en dansös)

En kollega knäckte detta enkelt. Nästa gång skall jag krångla till det ;-) / Thomas Olofsson

Veckans kluring

Vilka filmer?

1. E. Gould 1971 känselsinnet
2. S. Audran 1987 smaksinnet
3. A. Pacino 1992 luktsinnet
4. S. Hayek 2002 synsinnet
5. T. Hulce 1984 hörselsinnet
6. V. Redgrave 1968 balanssinnet

Rätt svar - med förklaring - i en ny bloggpost i morgon. / Thomas Olofsson

Några nyligen inköpta böcker på biblioteket

Paddla, segla, smaka och samtala - med mera... Berika dig med böcker från biblioteket! / Thomas Olofsson

Fredagstipset!

F. Scott Fitzgerald: Den store Gatsby

Ibland händer det att jag lånar en bok för att jag vet att jag borde läsa den, inte för att jag faktiskt vill läsa den. Jag brukar tänka att om jag har den liggande hemma så kanske lusten faller på så att säga. Och ibland händer det att jag köper en bok bara för att jag tycker att omslaget är riktigt snyggt.

Den store Gatsby har jag både lånat och köpt av ovannämnda skäl (inte samtidigt förstås...) och en regnig förmiddag mitt under semestern plockade jag fram det köpta aldrig öppnade exemplaret. Jag läste den som jag brukar nuförtiden - rakt igenom utan att analysera allt för mycket. Jag vill ha underhållning och spänning och kanske lite romantik. Och det fick jag.

Gatsby är mannen kring vilket allt snurrar. Det är mitten av 1920-talet på den amerikanska östkusten med all dess glitter, glädje och aningslöshet. Det är sportbilar och champagne. Gatsby håller glittriga fester i sin stora strandvilla. Han omgärdas av rykten och mystik. Ingen vet riktigt vem han är.

Till den inte fullt så luxuösa villan brevid flyttar den unge Nick Carravay. Han blir så småningom inbjuden till en av Gatsbys fester och genom hans ögon får vi uppleva inte bara lättsamt partyliv utan också ett tragiskt triangeldrama. Det glamorösa livet är lika skört som de tunna kristallglasen.

Den store Gatsby brukar sägas vara en av de stora amerikanska romanerna. Det går absolut att göra som jag gjorde - nöjesläsa den, men riktigt givande blir det nog när man börjar analysera den. Vad betyder egentligen reklamskylten som reser sig över området? Vad betyder färgerna som ständigt återkommer i texten? Handlar boken egentligen om något helt annat än jag tror?

/Anna B

Lösningen på Veckans kluring

Rätt svar är alternativ 5 - USA.

Förklaring:
Gregor Samsa är huvudperson i Franz Kafkas novell "Förvandlingen". Vi kan förmoda att handlingen utspelade sig i Tjeckoslovakien.
Gustav von Aschenbach var huvudperson i Thomas Manns berättelse "Döden i Venedig". Och Venedig ligger ju i Italien.
Lizzy Bennet känner vi igen från Jane Austens "Stolthet och fördom" - vars handling utspelade sig i England.

Allt detta kan vi få reda på genom att "googla" på personnamnen.

Amelia Evans då? I vilken bok förekommer hon? Ett sätt att försöka ta reda på det är att "googla" även hennes namn. Här en skärmbildsdumpning:

Det var ju inte särskilt givande. Vi är lika okunniga som innan. Vad göra? Tja, man kan t.ex. göra en förfinad sökning. Vad händer om vi kombinerar namnet med termen "novel"? Här en annan skärmbildsdumpning:


Sic. Den första träffen ger oss svaret att Amelia Evans förekommer i Carson McCullers' långnovell/kortroman - översatt till svenska - "Balladen om det sorgsna kaféet". Handlingen var förlagd till USA.

Sensmoral? Lita inte på de första svaren. Dubbelkolla. Gå vidare och gör en "trängre" sökning. / Thomas Olofsson

Veckans kluring

På samma sätt som Gregor Samsa förhåller sig till Tjeckoslovakien förhåller sig Gustav von Aschenbach till Italien.

Alltså förhåller sig Lizzy Bennet till England på samma sätt som Amelia Evans till

1. Australien
2. Nya Zeeland
3. Sydafrika
4. Kanada
5. USA

?

Rätt svar (med förklaring) i en ny bloggpost i morgon. / Thomas Olofsson

Även på Facebook

Du glömmer väl inte att följa oss på Facebook också?

Några nyligen inköpta CD-album till biblioteket

En resa genom tiden, olika länder och olika genrer. / Thomas Olofsson

Fredagstipset!

Det är fascinerande med musik. Man skulle kunna tro, att noter skall läsas på ett sätt och inte på ett annat. Så lätt - eller svårt - är det inte. Det finns onekligen utrymme för personliga tolkningar. Det är vi tacksamma för. Tänk bara på alla makalösa "covers" vi kan lyssna till. - Men slut nu med kvasifilosoferandet!

Här följer fem exempel på hur fyra olika exekutörer har tolkat Bachs odödliga mästerverk "Goldbergvariationerna" .

Här spelar Christiane Jaccottet "harpsichord" (vilket kan betyda lite olika saker) på en inspelning från 1989. Speltid: 43 minuter och 36 sekunder.


Här spelar Keith Jarrett också "harpsichord" - just denna byggd 1988 av Tatsuo Takahashi - på en inspelning från 1989. Speltid: 61 minuter och 37 sekunder.

Här har vi kanske det mest lysande exemplet bland "Goldbergtolkningar" på förstklassig inspelningsteknik med fantastiskt bra ljud. Murray Perahia använder en Steinwayflygel på denna inspelning från år 2000. Speltid: 73 minuter och 29 sekunder. (Det är långsamt, men det har gjorts en ännu långsammare tolkning 1957 av Rosalyn Tureck, på nästan 80 minuter.)

Här pratar vi Musikhistoria med stort M. Den unge Glenn Gould slog igenom med dunder och brak med denna sensationellt snabba inspelning från 1955. Speltid: 38 minuter och 32 sekunder.


Och här landar vi på den i mina öron mest fulländade tolkningen - Glenn Goulds andra och för honom långsamma version från 1982. Som mogen man tyckte Gould att pojkvaskern Gould inte hade fattat Bach på ett korrekt sätt. Alltså: gör om och rätta till! Och visst kan man höra mera livserfarenhet och mognad strömma ut genom högtalarna i denna fantastiskt finkänsliga och otroligt skickliga skapelse. (En liten detalj om Gould här.) Speltid: 51 minuter och 15 sekunder.

Har vi på biblioteket något av detta? Kan man lyssna på exempel i You Tube? Svar: ja. / Thomas Olofsson

Veckans kluring

"One too many mornings"
förhåller sig till
BD64
som
"I feel the earth move"
till
1. LC71
2. JM69
3. BS78
4. PS96
eller
5. CK71
?

Rätt svar - med förklaring - i en kommentar i morgon. / Thomas Olofsson

Några nyligen inköpta böcker på biblioteket

Från miraklet med att bli pappa till vitsen med opera... Låna dig rik! / Thomas Olofsson