Ända sedan jag någon gång på 1990-talet läste "Den radikala jukeboxen" har jag varit nyfiken på vad Crister Enander skriver. I mina ögon är han en av Sveriges skarpaste och mest intressanta kulturkritiker, aldrig rädd för att verka obekväm eller inkorrekt.
Hans senaste bok "Om natten ringer de döda" är en livfull, känsloladdad och mycket intelligent tankebok i dagboksform. Vi kommer honom nära i dessa kronologiska essäliknande anteckningar. Ett sätt att försöka göra boken rättvisa är att lämna några citat:
"(...) om jag inte skriver, vad är jag då? (...) vad är jag då för en sorts människa?
Orden är mina verktyg." (s. 8)
"[Allan Fagerström] hade sin orubbade hållning.
På samma sätt var det med Stig Ahlgren och Herbert Tingsten, med Marianne Höök och Barbro Alving. Så var det även med den kristet konservative Sven Stolpe. De skrev tydligt. De kunde skriva hårt och stundtals oförsonligt, ibland vasst så att själslig blodvite riskerade att uppstå. Men de hade ett ärende." (s. 228f)
"(...) denna starka vilja att dela med mig av de kunskaper jag förvärvat under ett liv av läsande. Jag vill inte undervisa. Jag vill inte föreläsa. (...) Det är vad jag vill, berätta för att ge tillbaka vad jag erövrat och erhållit genom böcker och livserfarenhet. (s. 273)
"Litteraturen måste tas på allvar. Den är inte enbart tidsfördriv eller till för en stunds avkoppling i nattlampans sken. (...) Litteratur är motstånd. Litteratur är frihet." (s. 328f)
Denna bok visar författarens rika beläsenhet och är oerhört läsvärd. Det må vara Enander förlåtet att här förekommer en del upprepningar. Det är begripligt med tanke på dagboksformen. Att Enander har många viktiga saker att säga står bortom allt tvivel. / Thomas Olofsson
