"Under tiden iakttog Butchkin den Magnifike oss och tänkte sina egna tankar. Hans personlighet var utslagsgivande för Rufus öde. Han är alltför stolt för att konkurrera med någon. Om han och jag just är inbegripna i ett förtroligt samtal högst upp i huset och Charles kommer in i rummet, hoppar han bara ner från sängen eller stolen och går ner till bottenvåningen. Det är inte bara det att vägrar att tolerera sådan konkurrens som han anser vara under hans värdighet. Han står helt enkelt inte ut med att någons tankar är fokuserade på någon annan än honom."
"Just då tätnade den tryckande luften framför honom och antog skepnaden av en genomskinlig herre med ytterst säreget utseende. På det lilla huvudet satt en jockeymössa och han bar en kort, åtsittande, schackrutig kavaj. Mannen var över två meter lång men smal över axlarna, otroligt mager och hade - lägg märke till detta - ett hånfullt ansiktsuttryck."
"Det var en gång en mjölnare som förutom sin kvarn hade tre söner, en åsna och en katt. Sönerna skötte kvarnen, åsnan bar säd och mjöl och katten skulle fånga råttor. När mjölnaren dog delade de tre sönerna på arvet. Den äldste brodern fick kvarnen, den näst äldste fick åsnan och den yngste fick katten. Det var allt som blev över till honom. Det var han inte nöjd med. Bedrövad sa han till sig själv:
- Jag har fått det allra sämsta arvet. Min äldste bror kan mala mjöl och min näst äldste kan rida på sin åsna, men vad ska jag ta mig till med katten? När jag har gjort ett par pälsvantar av skinnet är det roliga slut."
Rätt svar kommer imorgon. / Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar