Det sägs att man i en blogg får vara personlig men inte bör vara privat. I så fall går jag kanske över gränsen här och blir onödigt självutlämnande. Jag tar risken.
Det finns böcker som inte lämnar några särskilda spår. De känns som snabbmat - lätt fånget, lätt förgånget. Sedan finns det böcker som man aldrig glömmer. Bland dem finns det böcker man återvänder till om och om igen, kanske genom hela livet. En sådan bok som faktiskt, tror jag (Det är ju svårt att bevisa motsatsen), förändrade mitt liv är Sören Kierkegaards "Antingen - eller", utgiven under pseudonymen Victor Eremita. (Denna andra upplaga, som n.b. är ett urval, kom i W&Wserien 1967.)
Jag var tonåring, gick i gymnasiet och var nyfiken på filosofi. På något sätt (som jag nu har glömt) fick jag vetskap om den här boken. Jag tänkte ungefär "OK, jag ger den en chans". Sedan var jag fast.
Denna bok var som en uppenbarelse. Kunde man skriva så?!? Oj! En ny värld öppnade sig. Jag kände igen mig i så mycket! Jag var - som många andra tonåringar - lite blasé, jag kände leda, jag blev lätt uttråkad. Utanförskap, Weltschmertz, Sturm und Drang, olycklig kärlek och det tjeckerna kallar litost - allt hade jag upplevt. Och jag hade - som många andra tonåringar - svar på alla världens problem. Nu vill jag snarare instämma med Bob Dylan i "I was so much older then, I'm younger than that now" (Ur "My back pages").
Denna bok är en grundbult inom existentialismen. Det är, vill jag påstå, nära omöjligt att tänka sig existentialismen utan Kierkegaard. Samtidigt tror jag att han, om han hade levt nu, skulle tycka att existentialismen blev en förenklad och trivial variant av vad han egentligen menade. Och enligt min mening är Kierkegaard Nordens störste filosof genom tiderna.
Denna bok behandlar två förhållningssätt, två sätt att leva. Å ena sidan estetikern, å andra sidan etikern. För att åskådliggöra detta levererar jag nu några citat.
Först ut är estetikern:
"Mitt tungsinne är den trognaste älskarinna jag haft, är det då så underligt att jag besvarar hennes kärlek." (s. 9)
"Av allt löjligt i denna värld förefaller mig ingenting löjligare än att ha bråttom (...) Vad uträttar de egentligen, dessa hastverkare? Går det inte dem som det gick den där husfrun, som när elden var lös i huset i rena förvirringen tog sig för att rädda eldgaffeln?" (s. 13)
"Andra må klaga över att tiden är ond, jag klagar över att den är småskuren, ty den saknar lidelse. Människornas tankar är tunna och sköra som knypplade spetsar (...) (s. 16)
"Jag har förlorat alla illusioner." (s. 31)
"Min sorg är min riddarborg, ett örnrede på bergstopparna högt uppe bland molnen. Ingen kan storma den." (s. 32f)
Denna bok var som en uppenbarelse. Kunde man skriva så?!? Oj! En ny värld öppnade sig. Jag kände igen mig i så mycket! Jag var - som många andra tonåringar - lite blasé, jag kände leda, jag blev lätt uttråkad. Utanförskap, Weltschmertz, Sturm und Drang, olycklig kärlek och det tjeckerna kallar litost - allt hade jag upplevt. Och jag hade - som många andra tonåringar - svar på alla världens problem. Nu vill jag snarare instämma med Bob Dylan i "I was so much older then, I'm younger than that now" (Ur "My back pages").
Denna bok är en grundbult inom existentialismen. Det är, vill jag påstå, nära omöjligt att tänka sig existentialismen utan Kierkegaard. Samtidigt tror jag att han, om han hade levt nu, skulle tycka att existentialismen blev en förenklad och trivial variant av vad han egentligen menade. Och enligt min mening är Kierkegaard Nordens störste filosof genom tiderna.
Denna bok behandlar två förhållningssätt, två sätt att leva. Å ena sidan estetikern, å andra sidan etikern. För att åskådliggöra detta levererar jag nu några citat.
Först ut är estetikern:
"Vad är en diktare? En olycklig människa, som gömmer kval i djupet av sitt hjärta, men vars läppar har formats så, att det låter som skön musik, när han suckar och skriker." (s. 7)
"Människorna är orimliga i sina krav. De utnyttjar aldrig den frihet de har, men fordrar den de icke har. De äger tankefrihet, de fordrar yttrandefrihet." (s. 8)
"Människorna är orimliga i sina krav. De utnyttjar aldrig den frihet de har, men fordrar den de icke har. De äger tankefrihet, de fordrar yttrandefrihet." (s. 8)
"Mitt tungsinne är den trognaste älskarinna jag haft, är det då så underligt att jag besvarar hennes kärlek." (s. 9)
"Av allt löjligt i denna värld förefaller mig ingenting löjligare än att ha bråttom (...) Vad uträttar de egentligen, dessa hastverkare? Går det inte dem som det gick den där husfrun, som när elden var lös i huset i rena förvirringen tog sig för att rädda eldgaffeln?" (s. 13)
"Andra må klaga över att tiden är ond, jag klagar över att den är småskuren, ty den saknar lidelse. Människornas tankar är tunna och sköra som knypplade spetsar (...) (s. 16)
"Jag har förlorat alla illusioner." (s. 31)
"Min sorg är min riddarborg, ett örnrede på bergstopparna högt uppe bland molnen. Ingen kan storma den." (s. 32f)
"(...) alla människor är tråkiga. (...) tråkigheten är roten och upphovet till allt ont." (s. 34)
"(...) de allra beskäftigaste arbetsmyrorna, de i sitt idoga brummande allra vimsigaste insekterna, är de som är allra tråkigast." (s. 40)
Och nu går ordet till etikern:
"(...) likgiltigheten och icke det estetiska är det onda (...) (s. 58)
"(...) det stora är inte att vara det ena eller det andra, utan att vara sig själv. Och det förmår varenda människa som vill det." (s. 59)
"(...) tungsint blir en människa endast genom eget förvållande." (s. 65)
"Det etiska är det varigenom en människa bliver det hon bliver. Härmed påstås ingalunda att den människa som lever estetiskt icke skulle utveckla sig." (s. 82)
"Den som etiskt har valt och funnit sig själv har bestämt sig själv i hela sin konkreta verklighet. Han äger sig själv som en individ (...)" (s. 84)
***
Till sist kan jag inte låta bli att citera ur F. J. Billeskov Jansens kommentar till boken:
"Estetikern (...) föraktar varje slag av förpliktande livsföring: arbete, äktenskap, vänskap. Det dagliga slitet såväl som det hederliga avancemanget är honom en styggelse." (s. 99)
"A håller sig undan från varje bindande beslut, han vill hålla alla möjligheter öppna; B däremot hävdar, att livet är val. I valets beslut blir människan sig själv (...) (s. 100)
"K's estetiker träder in i raden av Europas överkänsliga och desillusionerade litterära typer; han är en av de mest geniala figurerna i detta galleri." (s. 120)
/ Thomas Olofsson
"(...) de allra beskäftigaste arbetsmyrorna, de i sitt idoga brummande allra vimsigaste insekterna, är de som är allra tråkigast." (s. 40)
Och nu går ordet till etikern:
"(...) likgiltigheten och icke det estetiska är det onda (...) (s. 58)
"(...) det stora är inte att vara det ena eller det andra, utan att vara sig själv. Och det förmår varenda människa som vill det." (s. 59)
"(...) tungsint blir en människa endast genom eget förvållande." (s. 65)
"Det etiska är det varigenom en människa bliver det hon bliver. Härmed påstås ingalunda att den människa som lever estetiskt icke skulle utveckla sig." (s. 82)
"Den som etiskt har valt och funnit sig själv har bestämt sig själv i hela sin konkreta verklighet. Han äger sig själv som en individ (...)" (s. 84)
***
Till sist kan jag inte låta bli att citera ur F. J. Billeskov Jansens kommentar till boken:
"Estetikern (...) föraktar varje slag av förpliktande livsföring: arbete, äktenskap, vänskap. Det dagliga slitet såväl som det hederliga avancemanget är honom en styggelse." (s. 99)
"A håller sig undan från varje bindande beslut, han vill hålla alla möjligheter öppna; B däremot hävdar, att livet är val. I valets beslut blir människan sig själv (...) (s. 100)
"K's estetiker träder in i raden av Europas överkänsliga och desillusionerade litterära typer; han är en av de mest geniala figurerna i detta galleri." (s. 120)
/ Thomas Olofsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar