Veckans formulering

Nu när höstdimman har lagt sig över staden kan det vara svårt att se någon ljusning i mörkret. Därför har jag valt några meningar om mörker som ändå ger en sorts omhuldande hopp - trots allt det dystra.

En flicka har precis förlorat sin mamma och flyttat in i en fyr där hon bor tillsammans med en fyrväktare. Så här beskriver hon livet i fyren:

"Vi livnärde oss på ljuset, men levde i mörker. Ljuset måste hållas igång, men det fanns ingen anledning att belysa resten. Mörkret berörde allt. Det var det normala."

"Vi var tvugna att borsta bort eller dela mörkret innan vi kunde sätta oss ner. Mörkret satt på huk på våra stolar och hängde som draperier över trappan. Ibland antog den formen av saker som vi önskade oss, en panna, en säng, en bok. Ibland såg jag min mor falla mot mig, tyst och mörk.
Mörkret var en närvaro. Jag lärde mig att se det, se genom det, och jag lärde mig att se mitt eget mörker."

Ur Jeanette Wintersons Fyrväktaren. / Linda