Fredagstipset!

Den franske författaren Boris Vian var sannerligen inte ute och cyklade när han skrev så här redan 1949 (Källa: "Nio jazzliv", sammanförda av Bo Everling och Rolf Yrlid. Kolla själv på s. 169):
"(...) enligt min uppfattning är Miles Davis chorus i "Now's the Time" ett av världens bästa bebopsolon."
Du kan höra det här - strax efter Charlie Parkers saxofonspel. (Låt dig inte förvirras av bilden. Den föreställer Miles.)

Vian fortsatte (s. 170f):
"På något egendomligt vis sammanfattar detta chorus alla hans kvaliteter (...):
a) För det första, hela tiden total avslappning (...)
b) För det andra, hans artikulation är helt häpnadsväckande (...)
c) För det tredje, en egendomlig ton - naken, sårbar, nästan utan vibrato (...)
d) Slutligen, en sensationell känsla för rytmisk struktur och öron finjusterade i fråga om tonsäkerhet."

Miles Davis skulle få många nya lyssnare i och med dubbelalbumet "Bitches brew". En av de mest fantastiska trumpetspelsinsatser jag har upplevt är de i "Miles runs the voodoo down" just från "Bitches brew". Du kan lyssna på början av den biten här.

Men han skulle inte bli känd överallt eller av alla. I hans självbiografi förekommer en skildring av en fest till Ray Charles' ära år 1987. Miles delar bord bl.a. med en vit politikerfru som börjar svamla en massa smörja om svart musik och jazz i USA. Det skulle hon inte ha gjort. Det är lika klart som den renaste kristall att damen inte vet vad hon pratar om och inte heller har en aning om vem hon pratar med. Jag kan inte undanhålla er vad som sedan hände... (Nu citerar jag ur pocketupplagan av "Självbiografin". Det här står på s. 422f):

[Miles:] "'Jazzen ignoreras här därför att den vite mannen gillar att vinna i allt. Vita människor tycker om att se andra vita vinna precis som ni, men det kan dom inte när det gäller jazz och blues eftersom det är dom svartas skapelse. Så när vi spelar i Europa blir vi uppskattade av dom vita där eftersom dom vet vem som gjort vad och erkänner det. Men dom flesta vita amerikaner vägrar.'
Hon tittade på mig och blev alldeles röd i nian, sen sa hon, 'Nå, vad är det ni har gjort i ert liv som är så viktigt? Varför är ni här?'
Jag hatar helt enkelt att höra sån skit från nån som är okunnig men vill verka hip och har tvingat in en i en situation där man måste tala till dom på det här viset. Det här drog hon på sig själv. Så då sa jag, 'Tja, jag har förändrat musiklivet fem eller sex gånger, så jag antar att det är vad jag har gjort och så tror jag inte på att spela enbart vita kompositioner'. Jag gav henne en verkligt kylig blick och sa, 'Nu kanske ni vill tala om vad ni har gjort som är av nån vikt mer än att vara vit, och det är helt oviktigt för mig, så berätta nu, vad är ni berömd för?'
Det började rycka kring munnen på henne. Hon kunde inte ens prata, så förbannad var hon. Det blev en tystnad så tät att man kunde skära den med kniv. Här sitter en kvinna som ska föreställa tillhöra dom smartaste skikten av samhället och snackar som en idiot, Fan, det var deprimerande."

Det är sådana texter som håller läslustan vid liv! Är det någon text som berör, så är det enligt min mening denna. Den går rakt in i hjärtat. Jag blir gråtmild varenda gång jag läser den.

Nu får Miles själv avsluta! / TO