Fredagstipset!

Många har nog hört Stan Getz utan att veta om det. De har kanske hört den odödliga bossa nova-biten "The Girl from Ipanema" och tyckt att saxofonspelet där var ganska "cool" men sedan inte tänkt vidare på det. Det var Stan Getz som stod bakom det makalösa spelet.

Stan Getz måste räknas som en av de verkligt stora inom jazzen. Man kommer s.a.s. inte undan honom när man skall skriva jazzens historia. Han hade liksom vissa andra musiker ett eget sound. Man hör redan efter några toner att det måste vara Stan Getz som spelade. Lika personliga sound hade Miles Davis, Erroll Garner, Dave Brubeck, Ben Webster m.fl. Nu vet jag att många skyr jazz som pesten. Men jag misstänker att de inte har gett jazzen en ärlig chans. Om de hade lyssnat lite mera ambitiöst på musik med ovannämnda mästare, så skulle de kanske inte lika kategoriskt döma ut hela genren jazz.

Vissa musiker verkar vara mera samspelta än andra. När Stan Getz och Kenny Barron spelade tillsammans uppstod magi. Det är omöjligt för mig att föreställa mig hur man kan vara mera samspelta. Och detta gäller särskilt för dubbel-CD:n "People time". Dessutom undrar jag när jag lyssnar på detta mästerverk hur bara två personer ibland kan få det att låta som om de var tre eller t.o.m. fyra.

Albumet är en live-inspelning från Café Montmartre i Köpenhamn. Det spelades in i början av mars 1991. Den 6 juni samma år dog Stan Getz. Han visste då i Köpenhamn att han inte hade lång tid kvar att leva. Han hade ingenting kvar att bevisa. Ändå spelade han som om han hade massor kvar att övertyga oss om.

Med albumet följer en utmärkt booklet där Kenny Barron skrev om Stan Getz och inspelningen. Han avslutade sin text så här: "The music on the recording is very special, not only because it's the last documented recording of Stan Getz, but also because the music is real, honest, pure and beautiful in spite of the pain or perhaps because of it." Du kan läsa mera om detta album t.ex. här och här och här.

Om man särskilt skall framhäva någon enstaka bit på albumet, så måste det bli "First song (For Ruth)" och det motiverar jag med det näst sista stycket ur den sistnämnda länken ovan - det som börjar med "But despite all the greatness on this album, something magical took place when they recorded (...)"

I ett sammanhang nämndes detta album som ett av de 10 bästa jazzalbum som kom ut 1992. Jag är beredd att hävda: Detta är ett av de 10 bästa jazzalbum som någonsin har spelats in.

As good as it Getz. / TO