Fredagstipset!

När Keith Jarretts dubbel-LP "The Köln Concert" kom ut 1975 var det en sensation. Den här musiken är fortfarande en sensation i mina öron. Det är fascinerande i sig att en ensam person kan sätta sig ned vid ett piano, känna av vart inspirationen leder honom/henne och fängsla en stor publik med högt ställda förväntningar. Den här musiken är ett strålande exempel på vad improvisation kan innebära. Ända sedan jag hörde första spåret första gången har jag betraktat Keith Jarrett som ett geni. Jag skulle nästan kunna offra ett ben för att kunna spela lika bra.

Men vad är det egentligen för sorts musik? Är det jazz? Är det modern konstmusik? Är det psykedelisk funk? Vad skall vi kalla det? Måste vi kalla det något? Strunt i etiketterna. Det här är musik som får konsekvenser. Den berör på ett sätt som väldigt lite annan musik berör. När Jarrett rör vid tangenterna rör han också vid ditt inre. Om man skriver musikens historia, så är det gravt tjänstefel att gå förbi den här konserten. Här förenas teknisk briljans med oerhörd finkänslighet. Man kan bli religiös på kuppen.

Vad kan jag göra för att överbevisa dig? Det kanske inte går. Här får du i alla fall ett smakprov. CD:n finns på biblioteket - så klart. / TO